Att kvarstanna i hemmet eller inte – ambulanssjuksköterskans svåraste bedömning?

Att kvarstanna i hemmet eller inte – ambulanssjuksköterskans svåraste bedömning?
8
Okt

Jakob Lederman

Doktorand vid Karolinska Institutet, Institutionen för klinisk forskning och utbildning, Södersjukhuset, samt Sophiahemmet Högskola. Legitimerad sjuksköterska och specialist sjuksköterska inom ambulanssjukvård.

Årligen utförs ca 190 000 ambulansuppdrag inom Stockholms läns landsting, och dagligen kvarstannar patienter på hämtplats efter att ha blivit bedömda av en sjuksköterska i ambulans. Att kvalificerad sjukvårdspersonal utför bedömning av patienter i ett tidigt skede är i grunden att betrakta som ett bra sätt att utnyttja akutsjukvårdens resurser. Patienten får en tidig kvalificerad bedömning och inflödet till akutmottagningarna minskar. Förutsättningen för detta är att de bedömningar och behandlingar som görs prehospitalt, samt rekommendationer som ges till patienterna sker på ett patientsäkert sätt. ’Fortsatt egenvård’ är dock införd utan föregående riskbedömning och uppföljning har hittills varit sparsam. Kvalitetssäkring och forskning kring denna vårdnivå har hittills inte belyst hur det går för dessa patienter när väl ambulanspersonalen har lämnat. Okunskapen om denna patientgrupp är i sig en risk för patientsäkerheten då ambulansverksamheten kan ha svårt att lära av tidigare begångna misstag. Således finns ett behov av att ur ett patientsäkerhetsperspektiv belysa de prehospitala vårdtillfällen som resulterat i registrerade negativa händelser vid tillämpning av den aktuella vårdnivån. Exempel på detta är avvikelserapporter, IVO-ärenden (Inspektionen för vård och omsorg), anmälan till patientförsäkringen (LÖF) och anmälan till patientnämnd. Det saknas även kunskap såväl om patienters upplevelser av att ha blivit hänvisade till ’fortsatt egenvård’, som hur specialistsjuksköterskorna erfar att tillämpa denna vårdnivå. Kunskap om detta är nödvändigt för att kunna utvärdera och utveckla denna vårdnivå utifrån ett patientsäkerhetsperspektiv. Nyligen identifierades ’fortsatt egenvård’ (eng. Non-conveyance to hospital) som det mest prioriterade och eftersatta forskningsområdet inom Holländsk ambulanssjukvård (van de Glind et al., 2016).

Doktorandprojektets övergripande syfte är att utifrån ett patientsäkerhetsperspektiv kartlägga, analysera, och öka kunskapen om vårdnivån ’fortsatt egenvård’ prehospitalt. Resultaten förväntas ha betydelse för såväl patienterna, patientsäkerheten, ambulansprofessionen, ambulansverksamheten samt för lärosäten där ambulanssjuksköterskeutbildning bedrivs.

Projektet har ett tydligt patientfokus och syftar även till att belysa kommunikationens betydelse för patientsäkerheten. Relationen mellan patient och vårdare är en av de mest centrala komponenterna för att patientsäkerheten ska kunna upprätthållas på en nivå som är förenlig med god vård.

Ambitionen är att på Ambulans2017 kunna presentera resultat från doktorandprojektets första delstudie, en registerbaserad epidemiologisk kohortstudie. Syftet med studien är att kartlägga vårdnivån ’fortsatt egenvård’ prehospitalt inom Stockholms län.

Tid: 26/4 kl: 12:45-13:00

Plats: Läktaren

Föreläsare: Jacob Lederman, Karolinska Institutet.